Min bästa vän är Hanna Andersson. Vi har hållt ihop sedan 1:an i grundskolan, alltså en väldigt lång tid. Hur gammal är man när man går i 1:an? runt 6 år, så vi har känt varandra i 11 år.
Ingen kan nog förså hur otroligt nära varandra vi är. när vi var mindre så lekte vi med varandra vaje dag. Varannan dag var vi hemma hos mig och de andra dagarna hos henne. När jag gick i kluringarna, alltså sexårs som vissa säger så hade jag inte riktigt någon jag var med. Var lite med alla men hade ingen speciell. En dag berättar mamma för mig att en ny tjej ska börja i min klass och hon uppmanar mig att börja prata med henne. Det är exakt det jag gör. Tiden går och nu sitter jag här idag 11 år senare och har fortfarande kvar min bästavän.
När vi var runt 11 år så flyttade vi även till samma gata, så bor typ 20 sek från henne. Våra familjer har även blivit rikgit bra vänner (speciellt papporna) Så vi reser väldigt mycket tillsammans, äter middagar och annat skoj.

Ni vet hur vissa säger syrran osv till sina kompisar. Själv tycker jag det är rätt löjligt men Hanna är verkligen som en syster för mig. Min andra halva.
Klart vi har våra små bråk ibland men vem har inte det? Jag tror, eller nej jag tror inte jag vet att vårat band till varandra är bland de starkaste som finns och jag vet även att det är ytters få som får uppleva detta band. Jag har andra bästavänner också, men ingen som Hanna. Vi har alltd hållit ihop, och ingen kan förändra det.

Nu när hon har varit sjuk och vi inte kunnat träffas på en tid så inser jag hur mycket plats hon tar i mitt liv, jag har även märk att det suger mega mycket utan henne.  
Jag vet att henne kommer jag behålla livet ut.
Jag älskar dig Banan!